lördag 18 november 2017

årets smak - vad tycker vi om den?


Årets tomtar är smaksatta med lingon och har grönt skägg för att piffa upp dem en smula.
Jag har hittills inte hittat någon av de årliga smakerna som kan mäta sig med originalet.
Lingon var helt ok men inget extra, något syrligare än originalet och kanske lite mindre söt.

Har ni smakat? 

fredag 17 november 2017

den röda adressboken - en härlig brasbok

Ibland kommer det en bok i brevlådan som man inte alls hade tänkt att läsa men som ändå dyker upp Just In Time. Så var det med Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Några timmar senare så var då den här lättlästa godbiten slukad, med boken, en stor balja kaffe och en burk lakrits från Bülow så var den regniga och mörka novemberkvällen räddad. 

Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.

Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.

Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!

torsdag 16 november 2017

Här är en ...



























Just nu så läser jag inte lika mycket som vanligt men vad gör det när man kan skaka liv i lärarinläggen här på bloggen. Jobbar gör jag precis som vanligt. Idag kommer det en glimt från arbetet med förstaklassarna som är i klustret t-v-ä-k i sitt bokstavsarbete. Jag kör en kombo med vän - katt och ordbilderna som vi ska befästa är Här är ...

Vad kan passa bättre än att jobba lite extra med gubben Pettson och katten Findus och de fantastiska illustrationerna av Sven Nordqvist?

Som av en händelse så valde jag dessutom just den berättelsen när gubben och katten bestämmer sig för att tälta i trädgården.

Jag arbetar med en flexibel grupp av elever som behöver lite extra puff i sin läs- och skrivutveckling och det fungerar alltid mycket bra att arbeta med uppgifter i ett tydligt sammanhang. I olika forum har jag de senaste veckorna läst kommentarer om att färdighetsträning och avkodningsträning inte fungerar för att bygga en säker och fungerande läsning och jag blir bara trött av hela diskussionen.

En kompetent lärare vet att man behöver använda en kombo av metoder för att alla elever skall befästa sin förmåga att läsa med flyt och förståelse. I min undervisning har vi ett tydligt och systematiskt avkodningfokus där vi går framåt med ganska små steg, ett ljud i taget. Ramsor, sånger, spel, appar, samtal och sorteringsöringar kombineras med tillsammansläsning och skrivande med hjälp av digitalt stöd och gamla hederliga bokstavslådor och papper och pennor.

Utöver det så arbetar vi med skönlitteratur. Alltid!
Just den här veckan var det Pettson och Findus, förra veckan var det Tummen, därförinnan Ronja Rövardotter och kommande vecka så blir det något annat. Särskilt roligt är det att arbeta kring fina illustrationer och när en av pojkarna satt vid bordet och sa:
- Anna, jag hittar inget ord att skriva, så svarade snabbt en av de andra eleverna.
- Meeeeen, det finns ju hur mycket som helst. Du kan skriva kotte. Eller rep. Eller höna. Eller tält. Eller pilbåge.

Så var skrivandet igång. Fantastiska framsteg och mycket lärande på 60 minuter!


onsdag 15 november 2017

lova att jag får - Siri Spont


- Anna, vet du att det här är den första kapitelboken som jag har läst ut i hela mitt liv.

Den serie som fångat tjejerna så mycket är Siri Sponts serie om Tilda och hennes kompisar på mellanstadiet. Första boken som vi läste var del tre i serien (så är det när man får välja det som finns inne på bibblan). I Längtar så jag spricker läste vi en hel del tillsammans, jag läste ett halvt kapitel högt och eleven läste vidare hemma och vi hade ganska mycket tillsammanslästräning på våra träffar. Nu när vi har kommit oss framåt i serien till del fyra Lova att jag får så läser hen själv ett kapitel om dagen hemma och så ses vi och arbetar en gång per vecka kring någon del av innehållet. Idag jobbade vi med händelser, vi valde en händelse och så strukturerade vi upp den i kronologisk ordning. Sedan återberättade vi händelsen, tränade på sambandsord och funderade på hur man skulle kunna förbättra återberättandet så att mottagaren (i det här fallet jag) förstod vad som hände. Andra gånger har vi valt ut en av miljöerna och beskrivit den, en av karaktärerna och spelat in dialoger med hjälp av avatarer och vi har argumenterat för vilken av tjejerna/killarna man skulle vilja ha som vän. Vi tränar på strategier för förståelse, modeller för skrivande och att sammanfatta och återberätta. En och annan lista får vi också med eftersom Tilda är en enveten listskrivare.

För mig, som oftast träffar de små nybörjarläsarna, så är ett sjok med arbete tillsammans med sexor så himla roligt. Vi jobbar med alla moment som ämnet svenska innehåller och vi har så intressanta och viktiga samtal på köpet. Jag älskar att arbeta med skönlitteratur tillsammans med eleverna. Det blir alltid bra!


sköldpaddor hela vägen ner - John Green

John Green är en ungdomsförfattare som man kan lita på. Han skriver roman efter roman där man totalt dras med i känslorna och tankarna som berättelsen väcker. Man både skrattar, gråter och får sig en tankeställare. Alltihop blir liksom något för amerikanskt för min smak, det blir liksom lite för sött, lite för tillrättalagt och lite för präktigt emellanåt men vad gör det när man får hänga med Aza och Daisy?

De är high-schoolkompisarna som är BFF trots att de egentligen är väldigt olika. Aza lever med besvärliga tvångstankar som styr hennes liv och Daisy är en typisk överlevare som tar varje chans för att försöka ta sig framåt och uppåt. När de båda tjejerna en dag hör talas om att miljardären på andra sidan floden har försvunnit och att det finns en stor belöning i sikte för den som kan polisen en ledtråd så bestämmer de sig för att försöka. Aza har varit på läger med sonen i huset, Davis, när de var barn och nu är väl ett bra tillfälle att ta upp bekantskapen igen? Hopp ned i kanoten och

så är då den roliga och tänkvärda Sköldpaddor hela vägen ner igång. Det är tonårsdrömmar, romantik, spänning, dramatik och en fin gestaltning av en flicka som gör allt för att försöka framstå som vanlig trots att tvånget, OCD n, begränsar hennes liv. Kompisen Daisy är den som i inledningen av romanen är modig, hon är den som kastar sig ut i livet och publicerar fan-fiction medan Aza betraktar det från sidlinjen. Sakta, sakta så tippar den världsordningen över vem vet vad som egentligen håller världen på plats? Är det sköldpaddor hela vägen ned?

Jag har läst ett gäng romaner av John Green och de levererar alltid, Förr eller senare exploderar jag är väl kanske den allra bästa hittills, enligt mig då. Man läser eller lyssnar och känner sig alltid berörd. Gott så. Här kommer första kapitlet av Sköldpaddor hela vägen ned!


tisdag 14 november 2017

jag är inte bitter - Blybröllop är ett perfekt exempel!



Veckans tema på Kulturkollo heter "jag är inte bitter" och kan man komma på en bättre representant än Irene? Jag påminner om:
Blybröllop av Sara Paborn blev långhelgens sista lyssning och så mysigt vi hade tillsammans jag och den nästanpensionerade bibliotekarien Irene.

Med bitande humor och en liten extra twist på verkligheten bjuder Paborn på härlig helgläsning. Irene och Horst har varit gifta i mer än 40 år och i den praktiska 70-tals villan med grönt sanitetsporslin och lättskött korkoplastmatta får Irene en dag nog. Hon är trött på att höra Horst kommentarer om allt mellan himmel och jord, trött på att hennes läshörna på vinden har fått ge plats åt hans audiorum där han spisar boogiewoogie och framförallt är hon trött på tristessen i ett kärlekslöst äktenskap.

När hon hittar sin mors gamla blytyngder så får hon en idé - kanske kan hon använda dem för att helt enkelt döda sin man? Bly kan användas till mycket, till sänken, till ammunition men också till blysocker, ett antikt gift. Med hjälp av sina älskade böcker blir Irene en fullfjädrad kemist i jakten på friheten och jag småler mest hela tiden. Jag gillar skarpt hur denna välartade och välordnade kvinna i övre medelåldern bestämmer sig för att bryta sig fri. På köpet får jag hennes reflektioner över arbetet på biblioteket, kärleken till böcker och läsning och en skön "jag skiter i vad folk tycker" mentalitet.

Lättsamt, underhållande och samtidigt tankeväckande. Mycket bra!  

- repris från april 2017 - 

måndag 13 november 2017

the dalkey archive - Flann O'Brien

Under min och Annas Irlandsresa i somras var vi inne på en jättecharmig bokhandel i Galway där det handlades lite grann. Bland annat köpte jag The Dalkey Archive. I min ungdom vill jag minnas att jag läste författarens mest kända romaner At Swim-Two-Birds och The Third Policeman. The Dalkey Archive är hans sista bok och räknas inte till storverken om jag minns mitt googlande rätt. Jag tyckte ändå den var väldigt underhållande och precis så irländsk som man ville ha när man var där.

Egentligen borde man vara mer lärd för att hänga med på alla turerna, men i den lilla Dublinförstaden Dalkey stöter vännerna Mick och Hacket på den mystiska vetenskapsmannen De Selby. Det visar sig att den senare har uppfunnit en blandning av ett medium för att komma i kontakt med avlidna historiska personer och ett massförstörelsevapen (sic). När han demonstrerar den förstnämnda egenskapen bestämmer sig Mick för att rädda jorden från den undergång De Selby planerar med hjälp av den andra. Detta är bara en av flera parallellhandlingar, en annan tar Mick till en annan liten stad, Skerries, där den påstått avlidne James Joyce visar sig leva sitt liv inkognito. I en dråplig dialog visar det sig att Joyce (eventuellt även O'Brien) tar avstånd från sina svårtillgängliga senare verk som förfalskningar och istället är stolt över de tidigare mer traditionella. Sedan finns det också absurda utläggningar om människor och cyklar som tillhörande samma organism som jag tror jag känner igen från The Third Policeman.

Irländskt underhållande och fabulerande kan man sammanfatta detta. Kul läsning, men man får hålla i sig när det svänger.

/Gästbloggare M

söndag 12 november 2017

dumma teckning och den förskräckliga historien om lilla Hon - augustprisnominerade


Från förläggarföreningen kom ett vadderat kuvert med två av de augustprisnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen och de som dök upp var två väldigt olika böcker. Bilderboken Dumma teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge handlar om lillasyster Mint som helst av allt skulle vilja kunna rita lika fint som sin tre år äldre storebror. Hur hon än anstränger sig så blir det ju inte som hon vill, brorsan vill inte ens visa vad han ritar, tuschpennorna ska aktas och katten välter vasen. Teckningen är bara dum. Johanna Thydell har skrivit en berättelse som de allra flesta kan identifiera sig med, prestationsångesten över att skapa och att man ofta känner sig otillräcklig finns hos de som är 5 och de som är 50. Särskilt om man är 50 och hela sitt liv varit otroligt dålig på att teckna. 

Min läsning av barn och ungdomsböcker landar numer nästan alltid i huruvida de kan plockas in i min undervisning, antingen läsas med grupper eller inspirera lärare på olika sätt att arbeta språkutvecklande med hjälp av litteratur. Dumma teckning är en sådan bok där både text och bild kommer att lämpa sig mycket bra att utgå från i till exempel ett tema om känslor. 

Nästa bok i mitt kuvert däremot kommer jag inte att kunna använda i min undervisning, både text och bild är alldeles för otäcka för de elever som jag träffar. Den förskräckliga historien om Lilla Hon är en supercharmig berättelse om den ensamma flickan som helst av allt vill vara med de andra klasskamraterna i kuddrummet. Kompisarna vill inte leka med henne, de vill bara berätta om alla de hemska spöken som finns i skolan. I bambaköket, biblioteket, slöjdsalen och på vinden - överallt i skolan bor de. Eftersom Lilla Hon är så lättskrämd och ensam så är det så tacksamt att skrämma upp henne, snart kommer de på att de ska lura upp henne på vinden dit alla elever är förbjudna att gå. 

Utan att avslöja hela storyn så slutar det ändå ganska lyckligt hela det här förskräckliga scenariot och läskigheterna blandas med humor och massor av revansch för de utsatta. Fantastiska bilder med köttyxor, bensågar och rangliga spöken och jag kan tänka mig att det är en gruvligt fin högläsningsbok som kommer att underhålla massor av familjer i höstmörkret. Men för mina elever som upplevt otäckheter i det verkliga livet som inga barn ska behöva vara med om och ännu inte nått den språkliga nivån att de förstår under och överdrifter, ironi och det roliga i att bryta förväntade mönster så passar den här boken sämre. Tyvärr. 

I augustpodden kan man lyssna till många av de nominerade författarna och illustratörerna. Jag har bäddat in samtalet med Lena Ollmark, Per Gustavsson och Johanna Thydell. Varsågoda:

lördag 11 november 2017

de mörka vattnen stiger (Margaret Drabble)

Jag har aldrig läst Margaret Drabble tidigare och blev genast imponerad av hur skickligt hon rivstartar berättelsen. Man är på en engelsk motorväg i sällskap med huvudpersonen i De mörka vattnen stiger, Fran, någon sorts konsult i åldringsvård. Kanske flyr hon sin egen ålderdom genom hårt arbete och mycket resande och bilkörande. Kanske flyr hon den också genom att ha flyttat till ett anonymt höghus i någon mindre pittoresk del av London. Hon skiljer sig därigenom från resten av det persongalleri som Drabble omgående presenterar oss. Den gemensamma nämnaren är att i alla fall de äldre i berättelsen på olika sätt har förberett sig för åldrande och död.

Här finns de svårt sjuka som dragit sig tillbaka till sina lägenheter, den pigga och friska som i god tid flyttat till ett bekvämt boende för äldre, paret som flyttat till Lanzarote. Alla ges tid, Drabble vänder och vrider på det ofrånkomliga på ett kliniskt, empatiskt och nyfiket sätt (är den kombinationen rimlig?). Vi får lära känna Frans barn, vi får inblickar i liv som vid hög ålder oundvikligen varit komplicerade men där gamla oförrätter nu i allmänhet verkar ha bleknat. Som en kontrast finns en historia om en ung kvinna som dött helt oväntat. Det är strålande intelligent och ännu mer strålande berättat. Det är klarsynt men hoppingivande. Och det är skamligt att jag inte läst Drabble tidigare.

/Gästbloggare M